21375446546 Sven Tveskägg
Kung av Danmark, Norge och England. Blev ca 54 år.
| Född: | omkring 960 | |
|---|
| Biografi: | 1) | Sven Tveskägg (på fornnordiska: Sveinn Tjúguskegg, på danska: Svend Tveskæg, på engelska: Sweyn Forkbeard) eller Sven Haraldsson, född cirka 960,[1] död 3 februari 1014, kung av Danmark 985-992 och 993-1014, kung av England 1013-1014. Han utgjorde förmodligen den reella makten i Norge bakom Erik Håkonsson, tillsammans med den svenske kungen Olof Skötkonung, under åren 1000–1014.
Innehåll
1 Biografi
2 Familj
3 Betydelse
4 Referenser
Biografi
Svens företrädare på den danska tronen var hans far, Harald Blåtand,[1] även om källorna talar om ett allt annat än vänskapligt förhållande mellan dem. Sven var förmodligen oäkta son till Harald, och en legend berättar att Harald presenterades för sin son första gången hos vikingahövdingen Palnatoke. Enligt en teori erövrade han makten från fadern med hjälp av skånska stormän (en av hans farbröder, Strutharald, förmodas ha varit kung i detta landskap och också haft ett horn i sidan till fadern).
Sven Tveskägg och jomsvikingarna på Harald Blåtands begravning.
Under en kort period 992-993 förlorade Sven den danska kronan till den svenske kungen Erik Segersäll efter att denne inlett ett erövringståg mot Danmark som hämnd för Svens stöd till dennes rival Styrbjörn Starke i slaget vid Fyrisvallarna. Han återtog dock den danska kronan, då Erik blev sjuk, och drog sig tillbaka redan följande år.
År 1000 ska Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och Erik jarl, enligt fornnordisk tradition och sagalitteratur,[2] ha besegrat den norske kungen Olav Tryggvason i sjöslaget vid Svolder. Efter detta styrde förmodligen Sven, Olof och Erik Norge (åtminstone den södra delen av landet[3]) tillsammans.
Sven var också den förste vikingen som lade under sig England. Detta skedde efter att han sommaren 1013 seglat över Nordsjön med en invasionsarmé, med mål att störta den anglosaxiske kungen Ethelred II och lägga under sig öriket. Vid landstigningen i nordöstra England flydde Ethelred till Normandie, vilket lämnade fritt för Sven (som kallas Sweyn Forkbeard i de engelska kungalängderna) att utropa sig till kung även över England. Sven Tveskägg blev dock sjuk[3] och avled 2[4] eller 3 februari 1014 i Gainsborough i England.
Familj
Källorna motsäger varandra om hans gemål. Enligt isländska källor var han gift med Sigrid Storråda,[4] som efter sin make Erik Segersälls död gift om sig med Sven. De två skulle ha blivit föräldrar till Knut, som var med på invasionsresan 1013[5] och efter faderns död tog över dennes danska välde runt Nordsjön. Stoftet efter Sven fördes till Danmark för begravning, möjligen i Roskilde men enligt vissa källor mer sannolikt Trefaldighetskyrkan i Lund (den kyrka som han själv låtit uppföra – se ovan).[4]
Enligt europeiska källor, bland annat Adam av Bremen, var han istället gift med den polska prinsessan Gunhild. Hon var troligen dotter till Mieszko I av Polen och Dubrawka av Böhmen.
Barn
Gyda, gift med jarlen Erik Håkonsson
Knut den store
Harald II av Danmark
Estrid Svensdotter av Danmark
Betydelse
Sven Tveskägg grundade Lund i slutet av 900-talet, i samband med att han lät bygga en träkyrka på orten (Drotten[3] i nuvarande Kattesund). Vid kyrkan anlades den sannolikt första kristna kyrkogården i Skåne.[4]
Genom segern vid Svolder och erövrandet av England skapade Sven ett nordsjövälde och ett av de största nordeuropeiska rikena. Dess yta ökades ytterligare på av sonen Knut.
|
|---|
| Död: | 1014-02-03 Gainsborough | |
|---|
Noteringar
Sven Tveskägg erövrade tronen vid ett uppror mot fadern 986Efter att ha förskjutit Gundhild af Venden gifte han sig med Sigrid Toftesdatter Storråde, dotter till Toste Skoglar.Under Sven Tveskäggs ledning anföll en väldig vikingahär England år 994. I anfallet deltog också den norske kungen Olav Tryggvason och det är inte otroligt att även den svenske kungen Olof Skötkonung var med.Källa : historiska-personer.nuSven "Tveskägg" var segerherre i slaget i Öresund ("Svolder") år 1000, då han tillsammans med Olov Skötkonung besegrade norske konungen Olav Tryggvasson.
Personhistoria
Källor
|
|
