Jon Nilsson
| Born: | 1701 Gransebo, Djursdala H 1) | |
|---|
| Slagsmål med Hallingebergsbor: | 2) | Göta Hovrätt brottmålsprotokoll 30:e april 1725
Förehades tingsrättens ut i Tjust härad ransakning och dom över Lars Jonsson i Djursdala by, Carl Jonsson där samma städes, Jon Månsson i Elgeshult, drängarna Isak Nilsson och Jon Nilsson i Gransebo och soldaten Lars Persson samt drängen Jöns Karlsson, vilka för ett, uppå rusthållaren Elias Samuelsson i Mjöltorp och Hallingebergs socken den 8 september förlidet år begånget dråp blivit angivna och lagförda, havandes tingsrätten i anseende till åtskilliga anförda skäl funnit skäligt, Lars Jonsson och de övriga misstänkta för det på Elias Samuelsson angivna och begångna dråp i förmåga av 31 domaregeln att frikänna, som kunglig rättens vidare omprövande är underställt.
Sedan de i detta mål hållna ransakningar voro upplästa yttrade sig Herr assessor Stenholm, att han dömer de tre som stått den döde ute i slagsmålet närmast, att tillsammans betala 100 daler silvermynt och förlika målsäganden, men vad slagsmålet beträffar, så hemskjuts det till tingsrättens upptagande och avgörande.
Herr assessor Soop: Ehuruväl i ransakningen åtskillige stora omständigheter emot Lars Jonsson bebrakte finnas likväl som de icke så alldeles klara och nog till fyllest synas göra till Lars Jonssons övertygande, utav de skäl tingsrätten tagit till dess befrielse. Så kan jag inte vara säker att med tryggt samvete fälla honom till döden, dock som detta är ett angeläget mål om en människas utgjutna blod, pessuniarium åstimationem recypere,( få en ekonomisk uppskattning) så tyckes mig mycket eftertänktligt släppa honom onämpst, utan till blodets försoning vill jag det Lars Jonsson, som verisimiliter (förmodligen) misstänkt och skyldig beläggas med 100 riksdaler silvermynts mansbot, och jämväl förliker målsäganden samt undergår kyrkoplikt, och där han ej orkar botum plikta, med 30 par spö tre slag av vart paret. De tvenne övriga Karl Jönsson och Lars Persson som efter ransakningen vid det tillfället Elias fått dödslaget och fallit till jorden stått hart när den döde, och till äventyrs även buret händer på honom, fast icke med så många slag övertygade, vill jag även med plikt anse, att de som mindre misstänkta böra därav hava känning och var för sig böta en halv eller en fjärding mansbot var och jag mig med kungliga rätten vill förena, det om någon på dessa tankar falla skulle, samt att de proportionaliteter bidraga till målsägandens förlikning och undergå kyrkoplikt, men vad själva slagsmålet angår så remitteras det till tingsrätten.
Herr Baron och assessoren Knorring. De vittnen som edeligen varit åthörda, hava ingen mera skuld tillagt Lars Jonsson än de övriga Djursdalaborna, utan det mesta som graveras är soldatens bekännelse som var bland de sista på platsen. Lars Jonsson säger själv sig ej neka varit med och slagits samt haft ledskötteln, men så synes av vittnes utsagor, att fast flera andra störar varit i vädret. Lars Jonsson berättar sig och ej veta om han det gjort utan är tvekaktig. Alltså som jag uti så mörkt mål ej kan Lars Jonsson fälla, och ett prejudicatum finns, att ett helt gästabud bötat för en som blivit dräpen, så vill jag dessa sju Djursdalarborna betalar mansbot.
Herr assessor Bering: Det är klart att Djursdalaborna varit i slagsmål med Elias, och att han av deras handaverkan döden gjutit. Men vilka som mer eller mindre lagt handen på den döde det är icke så klart, därför dömer jag dem alla tillsammans till 100 daler silvermynt mansbot och målsägandens förlikning.
Herr assessor Silversparre: Ehuru tvivelaktigt det är vilken givit dödsbanesåret, så har dock Lars Jonsson varken tilltrot sig att neka eller jaka därtill, utan således finnes honom vara brottslig, det kan jag ej annorlunda än dömma denna Lars Jonsson till full mansbot, kyrkoplikt och förlika målsäganden kunnandes fältskärarlönen inräknas ute i målsägande rätten.
Herr Lagman Ausén: Jag måste hava grund av lagen uti dömande, och tager för den skull stöd av kunglige majts förordning av den 30 april 1690, som säger, att ingen för presumtioner må dömas till döden, vilket har sin grund ute i Lege 3tio digestorum som fodrar tvänne fundamente, egen bekännelse eller vittnens övertygande, är alltså ense med herrar assessor Stenholm, Knorring och Behring att de samfällt plikta 100 daler silvermynt, vad kyrkoplikten angår, så vore det inte annat än bringa en människa att ljuga för gud, om de därmed i så beskaffat mål skulle besväras, befriar dem för den skull därifrån, och i övrigt är att slagsmålet remitteras till tingsrätten, på det enligt fjärde kapitlet konungsbalken man må vara säker om landsfrid.
Herr Lagman Nordberg: Så som denna Lars Jonsson inte är graverad med så många omständigheter att han kan till döden dömas, ty är jag ense med Herr assessor Soop och slagsmålet remitteras till tingsrätten.
Herr lagman Clerk: Jag finner av ransakningarna att Lars Jonsson utav de anförde omständigheter mest graveras, att vara vållande till Elias Samuelssons död, så att han i anledning där av synes böra livstraff undergå. Men emedan han nekar till gärningen och inga oväldiga vittnen kunna honom övertyga att vara rätta banemannen, vilka hava sett eller kunnat säga att han givit honom dödslaget, ty kan uti så mörkt mål ej annat än följa 31 domaregeln, att uti tvivelaktiga mål gå lindrigaste vägen. Vad kunglige majts brev av den 17 januari 1724 angår, och huruvida jag denna casus därför kan lämpa att låta honom med några andra spela tärning. Så emedan jag ej är försäkrad att någon annan lagt handen på honom, då kan jag i så motto högbemälte brev nu ej följa. Finnandes dock rättvist, att som de mesta omständigheter gravera Lars Jonsson. Det bör han böta 100 daler silvermynt full mansbot, förlika målsäganden och undergå uppenbar kyrkoplikt, kunnandes inte gravera de andra med böter emedan ransakningen ingen anledning giver till sådant, och där jag skulle döma dem här, kunde jag inte remittera denna våldsverkare till tingsrätten, varandes dock ense, att domarna får sig utlåta över slagsmålet, och vill jag att fällskärarlönen inberäknas i målsägandens förlikande.
Herr Vicepresidenten: Vad mig angår, så ehuruväl lagen säger, att alla de som uti flock och farmöte varit, bör vara ansvariga för de brott som av dem ske. Likväl skall en domare vara försiktig och veta rätt att applicera lagen. Jag finner av ransakningen, att åtskilliga personer varit tillsammans ute i detta slagsmålet, då Elias Samuelsson blivit slagen, som efter fällskärens attest haft utom andra åkommor två hål i hjärneskålen det ena fem tum och det andra tre tum långt, och som alla omständigheter mest graveras Lars Jonsson, som haft ledskötteln ute i handen, vilken straxt vid den döde blivit funnen, där av berörde Lars Jonsson inne uti handen blivit riven, som ej skett av någon värja, vilket uti ransakningen är förlagt, utan av denna ledskötteln, ty anser jag honom som vållande till Elias Samuelssons död, och för den skull dömer honom att plikta hel mansbot 100 daler silvermynt förlika målsäganden och betala fältskäralönen samt undergå uppenbar kyrkoplikt. Kunnandes jag ej indraga fler, i medan penalistika (straff) där på skulle följa. Men vad det på allmäna landsvägen förlupne slagsmål beträffar, så remitteras det till tingsrättens upptagande och avgörande.
|
|---|
Personal History
Sources
| 1) | Göran Svensson |
| |
| | |
| 2) | Tjust dombok 1717 |
| |
|